Jättegranen. Den är längst ner i backen. Den väger åtskilliga ton. Den skymmer solen. Den skymmer utsikten. Den är enorm. Den går inte att fälla med vanligt motorsågsblad. Det kommer innebära många dagars arbete med att få den väck.
I vintras när vi pulsade runt i snön, så var det något geni som absolut v ä g r d e gå med på att den skulle fällas då skogsmaskinerna skulle komma. För den var ju så stor. Och så gammal. Och det skulle vara så synd. Och den har ju en själ. Och man ska inte ta för mycket. Och den är ju vacker på sitt sätt.
Idag kan geniet känna att det var ett rätt dumt beslut att inte märka den. Men vad göra. Vi kommer om inte annat få mycket ved till bastun som kanske finns där om några år. På bilden försöker mamma nå runt den med armarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar